Få av dagens generationer känner till att här började den väg som förde ut från byn och ut i världen. Ja, ända bort till Amerika för vissa personer i byn. Många gick den stigen för sista gången i sitt liv och återvände aldrig trots att de nog inom sig trodde att de en gång skulle återvända till sin hembygd som välbärgade män från rikedomarna västerut. Säkert var motlutet upp mot berget extra jobbigt. Man visste föga om vad som väntade, inte enbart den långa gångvägen som förelåg, utan också på hur tågresan till Göteborg skulle bli när de väl tagit sig till Morjärv. Båtresan vidare var då ännu så fjärran att det var svårt att bilda sig en uppfattning om den.

Färdkost för de närmaste dagarna fanns nog i en ryggsäck eller kanske en väska av något slag. Denna bars av ofta av en följslagare uppför berget bortemot ett ställe där avskedet/skilsmässan blev definitiv, ett ställe där vandringsstigen vek av mot sydost ner från berget. Där finns än i dag en glänta med en stor sten mitt i gläntan.

Den kallas ”Jättökivi eller Istumakivi” och står än idag helt oberörd av människors påverkan på naturen.

Gläntan och stenen ger en speciell känsla för den som vet något om dess historia. Här fälldes många bittra tårar i avskedets stund.

Vid vandring efter denna stig som än idag är helt tydlig, vill man gärna stanna till vid gläntan och låta tankarna gå till de händelser som där timat i förgången tid. Fantasi måste till för att få en bild av hur det sett ut, hur människor var klädda och hur de kände sig vid avsked från den vän som följt med dit. Vilken reskassa hade de och hur var deras relationer till den by de lämnade för att söka lyckan? För de flesta sved det nog i hjärteroten att lämna sin hembygd. Det mesta är föränderligt i vår värld men ”Jättökivi/Istumakivi” står kvar och behåller alla de händelser som den bevittnad inom sig för evig tid.

Text: Erik Tillberg

Foto:T-B.W

Istumakivi / Jättökivi

(Avskedsstenen)

Ett brev inskickad av Ingvar Oja